Björkeboda  

    Lantbruk &  Viltvård

 

Till minne av Yossi en älskad vän, en vildhjärna och en duktig jakthund.

 

2011 12 16

 

Nu har det gått fyra dagar sedan vi avlivade vår minsting, Vår wachtel Yossi 3,5 år blev svårt skadad under en jakt, och det sliter fortfarande i mitt hjärta när jag tänker på honom. Nu vet jag inte längre ifall det var rätt beslut vi tog när vi valde att inte operera honom. Ifall vi hade valt att operera honom och hålla honom i liv skulle vi därmed ta bort möjligheten för honom att jaga mera. Han skulle enbart kunna vara vår sällskapshund.... I den stunden vi tog beslutet var det rätt beslut, han led och hade jätteont, och vi kunde inte se vår lille jakttokige hund som enbart sällskapshund. Han som blev jättesur bara Olle gick ut med jaktkläder på sig utan honom. Vi kunde inte tänka oss att ta bort en del av hans liv bara för att vi ville ha honom kvar hos oss.....men jag vet inte längre ifall det var rätt beslut, Ibland önskar jag att vi hade varit egoistiska och valt att behålla honom hos oss. Vi saknar honom så otroligt mycket eftersom vi älskade honom väldigt mycket och för att han tog en så stor del av våra liv. Yossi var väldigt mycket hund och gjorde helknasiga saker som vår andra wachel aldrig skulle ens tänka tanken att göra. Yossi lärde sig tidigt att jaga hare i skogen och på ängarna, änder i våra dammar, springa som en galning snabbt som vinden och jaga flygande änder, han bar runt på skor så fort han såg att det kom någon och hälsade på, han älskade att jaga våra höns och tog livet av ett par av dem också....trots att jag blev vansinnig på honom varje gång. Det glömde han direkt och jagade höns så fort han fick en möjlighet.

 

En gång när vi var ute o gick kissbajsrunda i ösregn så fick Yossi springa lös, jag trodde att hönsen satt inne på sina pinnar i hönshuset...inte kunde de väl vara så knasiga att de gick ute i detta vädret.

Yossi sprang lite före Nisse o mig, och smet bort mot skogen. Typiskt tänkte jag, då kommer han inte tillbaka på en stund. Så jag tog med mig Nisse in och började ta fram mat till dem. Ja - det är mycket viktiga saker i Yossis liv, mat ska finnas helst hela tiden. jag hann inte ens gå på toa förrän jag såg att Yossi jagade tocken i trädgården, det var ett jädrans liv. Tuppen Torsten flaxade o gol, Yossi sprang efter honom och bet efter tuppen så fjädrarna rök överallt! Rätt var det var så fick han ett grepp om tuppen och bar iväg med den flaxande Torsten.

Jag fick på mig tofflorna och sprang ut och skulle få Yossi att släppa tuppen, men det var helt omöjligt. Arg som ett bi, och ilsken som bara den skrek jag på Yossi så stämbanden i halsen nästan sprack, jag blev hes. När jag sprang runt som en galning o försökte få honom att lämna av tocken till mig insåg jag att jag aldirg skulle få honom att släppa Torsten ifall jag var arg på honom. Så jag fick svälja ilskan o locka honom till mig med beröm och lugnande ord. Efter en stund kom han med viftande svans till mig, och jag kunde bända upp käkarna på honom. Trodde att det var för sent att rädda Torsten, men tuppen levde fortfarande, och han sprang iväg med långa kliv.

 

Jag fick ett koppel på Yossi, och gick in i huset så att båda hundarna äntligen kunde få sin mat.

Suck det gick ju bra, tänkte jag glatt. Men.......när min man kom hem och hörde min berättelse, så blev han alldeles vit i ansiktet.

- Såg du att tuppen klarade sig? Frågade han mig.

- Ja, han sprang ju iväg, så det tror jag att han gjorde. Sade jag.

 

Olle gick först ut i hönshuset för att leta efter Torsten, men han var inte där. Då tog han med sig Nisse ut i koppel och spårade Torsten ut till dammen. Torsten hade chockad sprungit rakt ut i dammen och drunknat!!!!

När Olle kom in var han jättearg på mig för att jag inte hade kontrollerat så att Torsten hade klarat sig. Han pratade inte med mig på en hel vecka, sade bara att jag fick skaffa en ny tupp till hönorna som inte tyckte att det var roligt utan någon tupp.

Som tur är finns Agneta, efter en vecka körde jag upp till henne och hämtade en ny tupp till hönorna.

 

Ja - detta är bara en av det galna historierna som jag minns med Yossi. Jag kan inte låta bli att skratta numera när jag tänker på hans galna tossigheter och hur ilsken jag kunde bli på honom, men det bet aldrig någonsin på honom. Han lyssnade enbart när man berömde honom.

 

Så när det var dags att han skulle somna in för alltid, så var orden jag viskade till honom om o om igen....Duktig vovve, fin vovve, jag älskar dig...kom tillbaka till oss. Så länge som han kunde hade han sina vackra fina ljusbruna ögon fästa in i mina ögon, hans ögon var helt lugna och fulla av tillit och en svag svansviftning syntes. Vi ses igen matte. Kändes det som han ville säga till mig.

 

Till våren ska vi ha en ny valp, det är planerat sedan länge.... jag hoppas att Yossi´s själ hittar tillbaka till oss, det har han gjort tidigare. Jag sade samma sakt till vår gamla hund Esse när vi avlivade honom för att han var gammal o hade ont....kom tillbaka till oss....då dök Yossi upp i vårt liv, en kopia i mycket av Esse, men Yossi hade många egna påhitt.

 

Jag saknar honom otroligt mycket, men inser medan jag skriver att vi tog rätt beslut trots att tårarna rinner på mina kinder. Han skulle aldrig blivit lycklig utan möjligheten att få jaga mer i sitt liv. Att vi är ledsna och sörjer en älskad hund - en älskad vän, det får vi leva med. Att älska gör ont ibland, men man kan inte älska någon mindre bara för att skydda sig själv när man vet att det en gång i livet kommer att göra riktigt ont. Tiden däremellan betyder så mycker för oss alla. Vi har haft en jättefin tid tillsammans.

 

Yossi 8 veckor o kaxig valp

Nisse tar tålmodigt hand om den kaxige lille busen.

 

När Yossi först kom hem till oss brydde han sig mest om Nisse, vi var bara några som skulle ta fram mat till honom när han skällde o bar sig åt i köket. Nisse tog tålmodigt hand om den lille bushunden som när han var vaken ständigt busade med honom. Jag tror att Nisse tyckte att det var helt OK, men ibland tyckte jag synd om honom. Yossi sov mycket i början, så då passade vi på att mysa en stund tillsammans.

 

Första gången Yossi insåg att matte fanns var en dag i Juli...han var 4 månader. Det var en solig varm dag och båda hundarna låg och tittade ut genom en halvöppen terrassdörr inne på mitt kontor. Jag satt o jobbade när båda hundarna plötsligt började skälla vilt och sprang ut genom dörren i fullt drev! Båda hundarna! Även den lille skiten bjäbbade som en galning och sprang efter Nisse allt vad han orkade. Jag sprang direkt o fick på mig TOFFLOR vilket inte var speciellt smart, men det var de enda skor som stod framme vid terassdörren. Jag sprang så fort jag kunde i för små tofflor rakt in i skogen. Hundarnas skall hade redan börjat höras svagare, attan jag som inte hade haft tid att lära mig att hitta i skogen ännu. Bra att solen stod högt på himmelen, då har jag i alla fall koll på hur jag hittar hem - tänkte jag. Efter att ha gått i skogen en halvtimme var jag tvungen att återvända, det gick inte att höra hundarna längre och jag hde svårt att gå med tofflor o raggsockar, det var lite vingligt. Så jag letade mig tillbaka hem, vilket gick ganska bra. Ringde till Olle och frågade vad jag skulle göra.

- Vänta lite - de kommer snart hem, sa Olle.

Efter ytterliggare en halvtimme var de inte tillbaka, så jag tog på mig gymnastikskor och med mig två koppel. Bad en bön att jag skulle hitta rätt och gick rakt ut i skogen utan att ha något alls att gå efter, inte ett enda skall hördes längre. Skogen sträcker sig över flera kilometer och full av vilda djur, vildsvin, kronhjort och rådjur....helt enkelt ett paradis för jakthundar. Kruxet var att det var mitt i sommaren och inte ens tillåtet att ha hundar lösa i skogen, men det brydde sig inte mina två jaktkillar om, dessutom var den ena av dem inte ens tillräckligt stor för att klara av att springa i skogen och jaga ännu.

 

Vet inte hur länge jag gick bland bokar och granar, hittade skogsvägar jag inte hade en aning om när jag till slut hörde ett skall långt borta...det lät som Nisses skall. Jag gick mot ljudet länge och väl, trots att det bara var ett enda skall. När jag var långt ute i skogen mitt ute på ett skotarspår med kvistar o grenar på marken överallt var jag på väg att ge upp. Var katten var de...?

Nästan i samma ögonblick fick jag syn på den lille valpen, han låg helt utmattad mitt i skotarspåret utan att röra sig. Först trodde jag att han var död, men han var bara helt slut och uttorkad i värmen. Jag bar honom till ett gyttjehål där det fanns lite vatten kvar och fick i honom lite vatten. Då kvicknade han till ganska snabbt och satt o tittade på mig en lång stund. Så glad jag var, och väldigt tacksam för att jag lyckades hitta honom. Efter en stund kom Nisse springande, han hade nog luktat att jag var i närheten. Med båda hundarna i koppel gick jag lyckligt hem igen, mycket förundrad över att jag lyckades hitta Yossi utan att Nisse var med. Jag undrar fortfarande hur det gick till egentligen, men jag antar att jag blev bönhörd. Så kändes det i alla fall då.

 

Sedan den dagen började Yossi visa att jag också fanns i hans liv, Vi blev kompisar och riktiga gosspecialister. Jag fick lära honom att ligga stilla ( vilket var jättesvårt )när jag rensade öronen och gick igenom pälsen efter fästingar. Det blev gosstunder i kombination med träning. Han var helt klart mutbar i alla lägen, när jag ville få honom att göra något, så var det enkelt med en godisbit i handen. Då kunde han allt! Men det var husse som var hans ögonsten. Månader och år gick och när de började jaga tillsammans på riktigt var det bara husse som gällde, det gick bra att gosa med mig, men nu visste han vad han fanns till för. När jaktsäsongen äntligen kom igång så var alla mina tre pojkar lyckliga och glada.

 

Nu jagar bara husse o Nisse tillsammans, Yossi har förhoppningsvis hittat till jakthundarnas paradis medan han väntar på att husse ska bestämma sig för en ny valp så han kan hitta tillbaka till honom.